söndag 10 maj 2015

Två och ett halvt år snart sedan Du dog...



Det har förflutit en lång tid, nästan två och ett halvt år snart  sedan Du dog...

Jag, och våra kattor och hundar, har flyttat till en mindre lägenhet.
Det var en av alla bitarna i ödespusslet.
 

Fridaär också död.
Hon dog förra sommaren. Hon hade fått någonting som växte i ena lungan, och en dag, efter en längre tids kontroller och medicinering, så svullnade hon upp så hemskt i sin kropp, och blev så dålig, så...ja, stunden var kommen, och Frida visste det, och visade ingasomhelst tecken på oro...


Roger, kom hit och skjutsade henne och mig till distriktsveterinären.
Utan honom i den stunden, hade jag inte klarat mig.
Han kunde inte vara med inne i rummet när hon skulle få somna in, men vi klarade oss så bra ändå, men det kändes så tomt när jag kom hem igen, och Du inte stod där och tog emot mig med Din allvarliga blick, och tystnad i samförståelse...men jag hoppas att hon tassat stigen fram till Dig, så att ni har varandras sällskap, för det känns som att vi, trots Din död, delar på ansvaret över våra pälsklingar än...Du och jag.

Förra året, tillbringade Roger och jag väldigt mycket tid tillsammans.
Nästan varenda sommarkväll satt vi och småpratade på någon gammal bänk därute i sommargrönskan, med alla våra hundar.

Våra barn, har accepterat hans närvaro i mitt liv igen.
Skilsmässan, har de inte förlåtit mig för, det är alldeles för svårt, men de har på något sätt insett att livet måste gå vidare, även om vi bär den i vårat livsbagage.

Jag vill aldrig mer bo tillsammans med någon.
Och därför bor vi heller inte ihop igen, utan lever var och en sitt liv.
Men vi kommer alltid att stå varandra nära så länge vi lever, det bara är så...tror jag...

Jag har träffat T.O också.
Vi har fotografering som ett stort gemensamt intresse, och har tagit många härliga promenader tillsammans.
Och han har fått mig att ta tillvara mitt nu lite mer.

Mitt mående, är kämpigt.
Efter Din död, har jag fått kristallsjukeattacker, en rejäl...och det har satt min kropp och mitt inre i gungning.
Varje ny dag, och natt, är en kamp av värk, och obalans. Och överlevnad.
Jag saknar Dig oerhört...
Häromdagen när hundarna och jag gick förbi Ditt garage, vällde en enorm sorgvåg in över mig igen, och jag grät, och grät, och det känns som om jag bara kämpar, och kämpar, och vandrar, och vandrar och ingenstans tar det slut i Din famn som jag alltid hoppas...Jag vet, känslor och sunt bondförnuft, går inte alltid ihop, för Din hastiga död är, och förblir obegriplig för mig...

Det har flyttat in en söt liten kattunge i mitt liv också.
Hon hörde liksom hemma i övriga flocken på en gång, så det var ännu en bit i ödespusslet.

Jag har suttit och bläddrat bland mina gamla livsboksblad här i natten, öppnat mina gamla bloggar igen...varför skulle jag ha dem stängda, de är ju mitt liv, och genom dem kan jag också vilken otrolig livsvandring jag gjort, och fortfarande gör...och varför jag känner mig så sliten...


Hoppas att Du har det fridfullt där på den andra sidan.

Vi ses snart.
Jag älskar Dig


torsdag 22 augusti 2013

Måste skriva de här raderna...



Rättsmedicinsk utredning begärdes av Polisen.
DÖDSORSAK:
Hastigt uppkommen cirkulationssvikt.
Med största sannolikhet till följd av den hjärtsjukdom, arytmi, som ~J~ led av.

En hjärtspecialist, ett ultraljud, och en kranskärlsröntgen hade berättat allt det som obduktionen istället berättade.
Överlevnaden hade då varit mycket hög om en sån uppföljning hade gjorts när varningsklockorna så sakteliga började ringa, om han ens hade hamnat i ett så dåligt hälsotillstånd då...!?
Varav hjärtsvikt, var en del av det hela.

Men istället hölls ~J~ kvar vid en hälsocentral med årliga kontroller av blodtryck och EKG.
Fråntogs den hjärtmedicin, som en hjärtspecialist tidigare ordinerat, och som inte fick bytas ut, men byttes ut...!
Orsaken sades vara att den inte längre fanns på marknaden, men när jag frågade en hjärtspecialist nu efteråt, så sa han att det finns den visst.

Och hans alltmer försämrade mående, blev bara till små anteckningar i hans journal. Och vid den sista anteckningen förra Sommaren, så syntes det tydligt att han inte mådde bra, men han blev bara uppsatt för återbesök om ett år igen.
När den här Sommaren kom, så var han för länge sedan död.


Varje ny dag under de långa månader som har förflutit, har jag vaknat till ett enda stort VARFÖR.
Om jag är bitter...?
Nejdå, bitterhet, är en röta för själen. Den vill jag inte ha, även om jag av naturliga skäl snuddat vid den.

Däremot, så ger jag aldrig upp kampen för rättvisan.
Patientnämnden har ansett fallet solklart för en anmälan.

Tyvärr, så är ju skadan redan skedd.

Det sägs att vi har en god hjärtsjukvård i det här landet. Det har jag läst om alldeles nyligen i kvällstidningen.
Gäller den inte alla patienter...?
Och vem har egentligen fått den rätten, och makten, att sköta urskiljningen, för uppenbarligen så tillämpas ju en sån...!?!

torsdag 28 februari 2013

~ Morgonstund ~

 
 
Selma Trolltass
njuter av den nya morgonen
invid vårblomsgrönskan härhemma

 
 
Och jag vill så gärna tro...att snart, alldeles snart, så kommer Du hem till oss igen...Hussemannen våran ...
Men jag vet ju att döden, är oåterkallelig såå...men i de andra dimensionerna, ett fullt närvarande liv.


Och jag hoppas att Du nu, istället, är tillsammans med våra älskade hundar Newton, Gizmo och Iagumman som gått över Regnbågsbron...



Jag läste i min gamla blogg idag, och mindes den morgonen vi vaknade av att Iagummans jordeliv hade börjat nedräkningen, och hon och jag fick fara iväg ensamma till veterinären, medan Du stod tyst kvar härhemma, med Din egen sorgkänsla...

Du var en tuffing, men såna gånger överlät Du allt till mej.

Jag grät hulkande när jag ensam kom hem igen.

Du såg på mej.
Ja, så tyst och tomt det blev härhemma nu, sa Du, och sen så sa Du inte så mycket mer, för Döden var någonting som skrämde Dej, mycket...åtminstone andras, hur det var med Din egen vet jag inte säkert, men å ena sidan var det nog så, med den också.


Och nu, är Du också död...och inte visste jag då, att jag skulle sitta här och sakna Dej också bara lite över ett år senare, även om det var som att jag anade någonting som skapade oro inom mej, men som jag inte riktigt kunde förstå vad det var...

lördag 9 februari 2013

~ En kalasdag ~



Igår, var det en kalasdag, med presenter, tårta, ballonger, glada barnskratt och sånt :-)
Vårat barnbarn, våran goa ~O~ fyllde sju år


Du älskade verkligen stunderna när hon berättade sina spännande historier, som hämtade ur en sagobok för oss, och vi skrattade såå gott tillsammans i mormor & morfarsrollen :-)
Och när hon skulle födas, så sa Du att Du gav dej den på, att hon skulle komma att födas på Din brors födelsedag, och så blev det
Din bror, var död sedan många år tillbaka då. Hans hjärta stannade plötsligt vid 26, och det var vid den tiden  när jag var i den sjunde månaden, och väntade ~O~:s mamma och moster...och det var också då som rädslan kring Din hjärtsjukdom på allvar kom in i mitt liv, även om den inte hade visat sej riktigt än vid de undersökningar som gjordes, men dök upp kort därefter...precis som jag visste att den skulle göra, i en annan skepnad än Din brors, men ändå.


Nu är det strax efter midnatt, och jag är väldigt trött.
Och livsrummen härhemma känns sorgtysta, förutom att Sigrid har legat i mitt knä och spunnit en liten stund...

Och jag tänker, att jag vill ha Dej i levande minne bevarad hos mej, genom att glädjas åt det lilla allrafinaste som jag kan sitta i min ensamhet och tillbakablicka över, som sånt som att jag hade Dina nya varma, goa strumpor i kvällen som var, därför att det var något av det allrasista snälla Du sa till mej...men ta ett par av mina nya strumpor Eva, de är så sköna, och sitter inte åt... 

torsdag 7 februari 2013

~ Sånt känns...livsfint ~


Ett gammalt foto, med ingensomhelst anknytning till dagen, mer än att det är ett foto ur våra livsrum, där Du andades och levde med oss, alldeles nyss...men inte nu längre...
Varenda morgon när jag vaknar, så väller sorgvågen in över mina sinnen, och ibland så gråter jag, och andra gånger så känner jag mej bara...tom.





Det snöar.
Igår blåste det kraftigt.
I blåsten mötte jag någon som uttryckte stor empati, och berörde det här med hur svårt det kan kännas att veta hur man ska närma sej någon som befinner sej i sorg, och jag svarade, och sedan fortsatte vår dialog som den raka kommunikation den alltid har varit.

Sånt känns...livsfint.
Hoppfullt. Stabilt. Tryggt. Bra.
Och det trivs jag med.


söndag 3 februari 2013

All den här sorgen...


All den här sorgen, är ett så sorgligt kapitel i mina livsrum...

Ängsvandrade sakta idag
för att fly...undan
för att finna mer tröst kanske
i himlavalvets vackra...eller bäckens frusna vackra
eller nåt

men, nej

 

söndag 27 januari 2013

Insikt och acceptans, men ändå...saknadslängtan...


Den där lilla trygga världen, som var våran tillsammans, som då jag tog det här fotot, av Dej och Sigrid...den 25 oktober 2012...och Du hade lagt Dej till ro för att vila efter dagens slit...den världen, finns ju inte mer, och Du fattas oss, väldigt, väldigt mycket...


onsdag 23 januari 2013

~ Apelsinstunden ~


Ibland, i en sån här stund, som nu...så känns det som att det där...aldrig mer...aldrig har funnits...och ändå är det så påtagligt närvarande i allt det jag gör...om jag så bara sitter härhemma vid det gamla köksbordet, och äter från klyftorna på en apelsin...


 
 
 

måndag 7 januari 2013

~ Sorgen ~


Jag tänker, att jag inte ska skriva så mycket mer om sorgen, min sorg...den är ju här hos mej, inom mej ändå...hela, hela tiden.
Vissa stunder klarar jag det bra, andra inte, utan då känns det bara svårt, svårare, svårast.

I natten som var, när jag äntligen hade somnat, vaknade jag i en känsla av att en varm handflata klappade försiktigt på min arm, om och om igen...jag var tvungen att se om det ändå inte var en av kattorna, men det var det inte alls...jag började gråta, och somnade tryggt om i den fina känslan.


*dikt lånad från nätet någonstans*