söndag 10 maj 2015

Två och ett halvt år snart sedan Du dog...



Det har förflutit en lång tid, nästan två och ett halvt år snart  sedan Du dog...

Jag, och våra kattor och hundar, har flyttat till en mindre lägenhet.
Det var en av alla bitarna i ödespusslet.
 

Fridaär också död.
Hon dog förra sommaren. Hon hade fått någonting som växte i ena lungan, och en dag, efter en längre tids kontroller och medicinering, så svullnade hon upp så hemskt i sin kropp, och blev så dålig, så...ja, stunden var kommen, och Frida visste det, och visade ingasomhelst tecken på oro...


Roger, kom hit och skjutsade henne och mig till distriktsveterinären.
Utan honom i den stunden, hade jag inte klarat mig.
Han kunde inte vara med inne i rummet när hon skulle få somna in, men vi klarade oss så bra ändå, men det kändes så tomt när jag kom hem igen, och Du inte stod där och tog emot mig med Din allvarliga blick, och tystnad i samförståelse...men jag hoppas att hon tassat stigen fram till Dig, så att ni har varandras sällskap, för det känns som att vi, trots Din död, delar på ansvaret över våra pälsklingar än...Du och jag.

Förra året, tillbringade Roger och jag väldigt mycket tid tillsammans.
Nästan varenda sommarkväll satt vi och småpratade på någon gammal bänk därute i sommargrönskan, med alla våra hundar.

Våra barn, har accepterat hans närvaro i mitt liv igen.
Skilsmässan, har de inte förlåtit mig för, det är alldeles för svårt, men de har på något sätt insett att livet måste gå vidare, även om vi bär den i vårat livsbagage.

Jag vill aldrig mer bo tillsammans med någon.
Och därför bor vi heller inte ihop igen, utan lever var och en sitt liv.
Men vi kommer alltid att stå varandra nära så länge vi lever, det bara är så...tror jag...

Jag har träffat T.O också.
Vi har fotografering som ett stort gemensamt intresse, och har tagit många härliga promenader tillsammans.
Och han har fått mig att ta tillvara mitt nu lite mer.

Mitt mående, är kämpigt.
Efter Din död, har jag fått kristallsjukeattacker, en rejäl...och det har satt min kropp och mitt inre i gungning.
Varje ny dag, och natt, är en kamp av värk, och obalans. Och överlevnad.
Jag saknar Dig oerhört...
Häromdagen när hundarna och jag gick förbi Ditt garage, vällde en enorm sorgvåg in över mig igen, och jag grät, och grät, och det känns som om jag bara kämpar, och kämpar, och vandrar, och vandrar och ingenstans tar det slut i Din famn som jag alltid hoppas...Jag vet, känslor och sunt bondförnuft, går inte alltid ihop, för Din hastiga död är, och förblir obegriplig för mig...

Det har flyttat in en söt liten kattunge i mitt liv också.
Hon hörde liksom hemma i övriga flocken på en gång, så det var ännu en bit i ödespusslet.

Jag har suttit och bläddrat bland mina gamla livsboksblad här i natten, öppnat mina gamla bloggar igen...varför skulle jag ha dem stängda, de är ju mitt liv, och genom dem kan jag också vilken otrolig livsvandring jag gjort, och fortfarande gör...och varför jag känner mig så sliten...


Hoppas att Du har det fridfullt där på den andra sidan.

Vi ses snart.
Jag älskar Dig


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar